historia

Kvarnsjön

Områdets historia

När de första bosättningarna dök upp i Spångaområdet är det ingen som riktigt vet. Vad arkeologerna vet är att under den äldre stenåldern, för cirka två miljoner år sedan, låg hela området under vatten. Det var inte förrän den yngre stenåldern led mot sitt slut och den så kallade koppar-stensåldern knackade på dörren, för cirka 4000 år sedan, som delar av socknen började höja sig ur havet. Men inte ens då talar man om fasta bosättningar, utan området utnyttjades mest som jakt- och fiskeområde. Fynd av flintyxor från den här tiden kan dock tyda på att det fanns åkerbruk. Området var mest att likna vid ett skärgårdslandskap vid den här tiden. Under femtiotalet fann man ett stort gravfält, det så kallade Beckomberga­Råcksta-gravfältet, med fynd från järnåldern och en bit in i vikingatiden. Fynden av kammar, spännen och lerurnor visar att gravområdet använts i cirka 1000 år.
1951 fann arkeologer från stadsmuseet en stensättning på den högsta punkten av Grimstahöjden. En kantkedja av upp till en meter långa stenar bildade en cirkel med sjutton meters diameter. Mindre stenringar låg innanför kantkedjan. Här fann arkeologerna bland annat en knapp och en kniv gjutna i brons. Detta betyder att bygden hade en bofast befolkning under bronsåldern, cirka 1800 – 500 f Kr.

Vikingatiden lämnade betydligt fler tecken på liv och leverne i området. Varje bosättning vid den här tiden hade sin egen gravplats. De flesta av de gamla gårdsnamnen härstammar dessutom från den tiden, som Vällingby och Grimsta.
På den södra sluttningen av Grimstahöjden, närmare bestämt på nuvarande Kanngjutargränd 1, gjorde arkeologerna ett av de mest unika fynden i området. Man fann ett gravfält som bestod av 13 anläggningar med kistgravar. De hade grävts in i den branta backen får att kunna stå horisontellt. Över gravarna hade man lagt stensättningar. Trots att fyndplatsen var betydligt yngre, från järnålderns sista skälvande minut, alltså runt 1000-ta1et, var fyndet även denna gång av brons. Det var i en av kistgravarna som det märkliga fyndet gjordes. När en av stenarna i en stensättning avlägsnats påträffades en vindflöjel i brons. Den stod på högkant tätt intill stenen. Flöjeln mätte 15×15 cm och var tillverkad i området med gravyrer av bland annat jaktfalkar, något som var högsta mode i Europa och som man tydligen kände till här uppe i Norden.

Under 1 000-talet hade kristendomen slagit igenom, Ansgar kom ju till Birka redan på 830-talet, och i slutet av 1100-­talet byggdes Spånga kyrka som idag är den äldsta kyrkan i Stockholmstrakten. Det var gamla hedniska indelningar av marken som socknarna byggde på. Under vikingatiden bestod Spånga av gårdarna eller byarna Grimsta, Hässelby, Vällingby och Råcksta. Ändelsen -sta anses betyda fäbod och Råcksta, som tidigare skrevs som Rogersta, skulle då betyda Rogers fäbod.

Kvarnens historia

Kvarndammen

Bäcken som rinner genom dalgången från Kvarnsjön till Kvarnviken har genom historien använts som energikraftkälla. Längs med vägen vid bäcken finns än idag en råsten (ett så kallat fem­stenarör), den enda kvarvarande gränsmarkeringen utav sex som en gång fanns, enligt en karta från 1690, runt Råcksta Gårds ägor. Det var Anders Strömner som ägde Råcksta Gård vid den här tiden. Han var kassör i den nya Riksbanken och även myntmästare. Råcksta Gård bestod av 400 tunnland och i det ingick en kilometer strand vid Mälaren, förmodligen nuvarande Kvarnviken och Jan-Pers holme.

Råcksta blev i och med Strömners övertagande ett ”energicentrum” av stor vikt. Redan på 1700-­talet stod det en väderkvarn öster om Råcksta Gård, med lämningar som syns än idag. Under 1600-talet låg det fyra skvaltkvarnar i den lilla sänkan som tillhörde byalagen i Hässelby, Vällingby, Råcksta och Spånga. En skvaltkvarn kunde byggas av vilken händig bonde som helst. De hade i stort sett bara en rörlig del, den vertikala kvarnaxeln med det vattendrivna skovelhjulet nertill och löparen, den rörliga kvarnstenen upptill. Under sin rotation krossade löparen sädeskornen mot den fasta kvarnstenen. Den översta kvarnen tillhörde Råcksta Gård. Vid ingången av 1700-talet blev Strömner ensam ägare till samtliga kvarnar, trots massiva protester från byalagen. Sedan drog Strömner igång vad vi idag kallar en strukturomvandling. Driften koncentrerades till en kvarn, en så kallad tullkvarn, som malde mot betalning. Det blev den mest utnyttjade kvarnen i socknen. Det var brist på malningskapacitet vid den här tiden, så kvarnhjulen fick nog snurra så det räckte. Den kvarnen var föregångare till de kvarnar som sedan byggdes på samma plats. När Knut Ljunglöf köpte Råcksta Gård 1872 för 60 000 riksdaler ingick även dalgången ner mot Kvarnviken och en gammal kvarn som han lät riva.

Den nya kvarnen som Ljunglöf lät bygga stod klar och brandbesiktigades den 4 december 1882.

IMG_7216 copy

Det var byggmästare A Wallin från Rinkeby som byggde kvarnen. De totala byggkostnaderna uppgick till 41 300 riksdaler. Turbinen som driver kvarnen är en James Leffels, tillverkad i USA. Det speciella med den är att den fungerar även vid låga fallhöjder. I Kvarnviken är fallhöjden ca 10 meter. Vattnet till turbinen leds från dammen i ett nedgrävt cementrör, med en diameter på ca 60 cm. Detta cementrör ersatte den trätub som fanns från början och byggdes ca 1900 av Skånska Cementgjuteriet, som numera heter Skanska, det var troligen deras första jobb i Stockholm. De vridbara ledarskivorna gör att turbinen lätt anpassas efter önskat effektuttag. Turbinhjulet har en diameter på 20 tum, alltså ca 50 cm, och turbiner har en effekt på drygt 40 hästkrafter. På nedre botten, innesluten i sin glob, kan man än idag se denna miljövänliga kraftkälla. Den gjorde stort intryck på miljöminister Kjell Larsson när han var på besök. Turbinen är unik idag. Det är den enda ännu fungerande, av sitt fabrikat, i Europa.

Men det har alltid varit för litet vattenflöde från Råcksta Träsk för att kunna driva den nuvarande kvarnen året om. Därför har det alltid funnits reservkraft i kvarnen, från början en ångmaskin. Sedan installerades en råoljemotor och 1943 när det kom elström hit även en elmotor. Numera finns en nyare ångmaskin, tillverkad 1922 på Djurgårdsvarvet, som dock inte kan köras pga en dålig ångpanna, samt en dieselmotor som nu för tiden brukar användas för att driva kvarnen när vattnet i sjön inte räcker till.

Magasinet

Spannmålsmagasinet är byggt med en trästomme som har sinuskorrugerad galvad stålplåt på utsidan, både på väggar och tak. Man kan se på de hoptryckta tvärgående reglarna över de bärande stolparna att det förr i tiden har legat väldigt mycket säd i magasinet. Skruvtransportören mellan kvarnen och magasinet består av tre skruvar, som först transporterade säden till kvarnen för malning och sedan det färdiga mjölet tillbaka till magasinet, där det packeterades.

Kvarnen 17

Ljunglöf vände inte på slantarna när han byggde kvarnen, utan det fick kosta vad det kostade. Det bästa skulle det vara. Kraftöverföringen från turbinen till kvarnstenarna och övriga maskiner sker med remmar och vinkelkuggdrev. Kuggarna i det ena hjulet är av trä och det andra hjulet är helt av gjutjärn. Det innebar att kugghjulen är smörjningsfria och har en låg ljudnivå. Han lät bygga spannmålsmagasinet i galvaniserad plåt, som importerats från England. Just detta faktum är något som förvånar många än idag, att plåten fortfarande efter så många år är utan synbara rostangrepp. Även taken på övriga hus fick samma typ av plåt. Kvarnviken är troligen de första husen i Stockholmstrakten, kanske i hela Sverige, som fick den här typen av plåttak. Alla mekaniska delar levererades av den redan då välkända firman Bolinders på Kungsholmen. Rensmaskiner importerades från USA och siktar från Tyskland. Det var under sina resor i bland annat Tyskland och England som Knut Ljunglöf kom i kontakt med det allra senaste inom bygg- och industrivärlden. Dessa impulser tog han sedan med sig tillbaka.

Kvarnen 11

Sågen byggdes samtidigt som kvarnen, men torkladan för virke byggdes några år senare. Mjölnarbostaden som också är byggd 1882 är ett timmerhus med träpanel och tak av galvaniserad plåt. Bostadshuset var från början uppdelat i 5 lägenheter, två stycken med ett rum och kök på bottenvåningen samt tre ”drängrum” på vinden. Detta visar att det troligen jobbade 5 personer i kvarnen när den var i full drift. Den siste yrkesverksamma mjölnaren, Sven Mellström, bodde i den gamla mjölnarbostaden sedan den 14 mars 1945 fram till 2015, alltså i drygt 70 år.

Kvarnviken bostadshus

Det som är unikt med Kvarnviken är att området är oförändrat, alla hus som byggdes av Ljunglöf finns fortfarande kvar och det har inte tillkommit några nya. Husen har inte heller ändrat utseende i någon större omfattning, varken utvändigt eller invändigt. Hela Kvarnviken ser i stort sett likadant ut som det gjorde för mer än 100 år sedan.

Utdrag från föreningsskriften "Kvarnvikens kvarn och områdets historia" av Leif Kalén och Bengt O. Björklund, 2002, med ändringar och tillägg av Björn Mellström 2015-2016.

Turbinen – Historien om en eldsjäl

Turbinen

James Leffel föddes den 19 april 1806 i Botetourt County Virginia. Redan vid nio månaders ålder flyttade familjen till Donnels Creek strax väster om Springfield, Ohio. James far byggde här en kombinerad såg och spannmålskvarn. Faderns intresse för vattenkraft överfördes tidigt till sonen. Redan vid 19 års ålder byggde James Leffel sitt första vattendrivna sågverk vid Mad River, väster om Springfield. Kraften hämtades från ett vattenhjul av trä med överfall av egen konstruktion. 1838 byggde Leffel sin första verkstad med tillhörande gjuteri vid Buck Creek som flyter genom Springfield. Det enda som idag finns kvar av denna första verkstaden, är vattenrännan som försåg anläggningen med kraft. Leffel hade under denna tid många järn i elden och ansågs lokalt vara något av ett geni. Han förbättrade och förändrade redan befintliga konstruktioner och det första patenten 1849 gällde en spis med dubbla ugnar. Spisen kallades The Buckeye stowe och sålde mycket bra i regionen. Springfields dåvarande borgmästare J.J. Snyder kommenterar senare i en tidningsintervju att Leffel var en energisk man med en stor förmåga att övertala, en person som inte såg hinder utan möjligheter. Snyder ger prov på Leffels övertalningsförmåga om än han vid detta tillfälle inte lyckades övertala sin kontrahent. Snyder beskriver hur han köpte en tomt i centrala Springfield av Leffel:

När vi började köpslå om egendomen kunde han (Leffel) inte tänka sig att sälja den för mindre än $13.000. Jag tror att jag var på hans kontor i en och en halv timma och hade försökt komma där ifrån två, tre gånger innan vi kom överens om $10.000.

Ännu hade Leffel inte givit sig i kast med det som skulle göra hans namn världskänt men spisens framgångsrika försäljning gjorde Leffel till en smått förmögen man. Han hade nu både verktygen och de ekonomiska medlen att ge sig i kast med det som låg honom varmast om hjärtat, vattenkraften. För att effektivast utnyttja vattenkraften i Buck Creek övertalade Leffel kvarnägarna James och Samuel Barnett att anlägga en sidogren av floden som kunde härbärgera fler vattenhjul. Fallhöjden uppmättes till ca 7 meter och stäckningen ca 2,5 kilometer, här fanns nu kraft för 20 vattenhjul. Under 1850-talet uppförs tolv nya fabriker strax norr om centrum som med vattenhjul, axlar, drivremmar och lyftanordningar fick fram bomulls- och ylletyg, olja, mjöl, virke, glas och gjutjärn. Vattenhjulens effektivitet och ekonomi stängde effektivt ute andra energikällor således blev ångmaskiner en sällsynthet i staden. Fortfarande var det uteslutande överfallshjul som levererade kraft. Leffel förstod att om vattenkraften skulle bli verkligt effektiv så behövde man komma från överfallshjulen. Dessa nyttjar vattnets fart och kräver högre fallhöjd för att vara effektiva. De krävde dessutom ett ständigt underhåll då de uteslutande gjordes i trä, att bygga dem i järn hade blivit på tok för tungt. Leffel ville åstadkomma ett vattenhjul i järn som han kunde tillverka i sin redan befintliga verkstaden. Han såg dessutom fördelarna med järnvägens transportmöjlighet. Springfield var vid tidpunkten knutpunkt för fyra järnvägslinjer. Experimenterande med nya konstruktioner tog nu fart och efter år av försök och modifieringar beviljades han den 14 januari 1862 patent för sin uppfinning kallad ”The American Double Turbine”. I patentansökan hävdar han sin turbins förträfflighet:

”This have been tested and from such tests and from the most careful examinations, it is believed that the wheel is capable of yielding from ninety-two to ninety-five per cent of the power of the water and a greater per cent then any other wheel heretofore constructed.”

En verkningsgrad på 92 till 95 % är nog en smula överdriven, med tanke på att firman James Leffel & Company år 1931 hävdar att man vid testning av den senaste förbättringen av turbinen, modell Leffel LL uppnått en verkningsgrad av 94,57%.

Det banbrytande i Leffels konstruktion var att hjulet låg nedsänkt i vattnet och monterades horisontellt. Det utnyttjade således det tryck som vattnet ovanför utgav istället för den hastighet vattnet kunde få via en brant vattenränna. Leffels turbin gjorde de också möjligt att hålla ett konstant varvtal eftersom vattenflödet enkelt kunde regleras i förhållande till arbetsbelastningen. Vattenflödet reglerades med klaffar i turbinen sk ledarskivor.

Leffels turbin

För att höja intresset för sin uppfinning anordnade Leffel en tävling den 2 maj 1862 som kom att kallas ”Slaget om hjulen”. Man bör ha i åtanke att detta hände under det amerikanska inbördeskrigets andra år och tidningarna var fyllda med nyheter om förluster och segrar i olika slag, slaget vid Shiloh i april fanns säkert i minnet när man rapporterade om slaget om hjulen. Leffels antagonist var en annan lokal Springfielduppfinnare vid namn Tobias Kindleburger. Det visade sig ganska omgående att Leffels turbin var effektivare än Kindleburgers turbin. Leffels turbin kunde vid 125 varv per minut leverera en kraft av 21 pounds. Kindleburgers turbin sackade efter med 100 varv per minut och endast 16 pounds kraft, den använde dessutom mer vatten. Hur dessa mätningar utfördes redovisas inte i källorna men båda turbinerna var installerade sida vid sida i tryckeriet The Methodist Publishing House. Härmed ansåg Leffel det vara bevisat att hans turbin var den effektivaste. Leffel tänkte stort, han såg hela världen som köpare av hans turbin. Varenda kvarn och fabrik i världen borde vara intresserad.

Historien förtäljer att han bar sin mässingsmodell av turbinen inslagen i en näsduk under hatten för att kunna visa upp för intresserade. Mässingsmodellen finns nu utställd på Clark County Heritage Center i Springfield. Redan 1864 byggde man 150 stycken av vad man kallade ”Den bästa turbinen i den kända världen”. Leffel hann dessvärre själv inte uppleva företagets expansion de kommande årtiondena, han avled 11 juni 1866 men företaget levde vidare, under ledning av John W. Bookwalter gift med James Leffels dotter Eliza. Leffels bidrag till den amerikanska industriella revolutionen bör inte underskattas även om gemene man i dagens Springfield endast förknippar namnet med den gata som begränsar Springfield i söder. I 1888 års katalog från James Leffel & Company kan man läsa; ”vi är glada att kunna säga att vår turbin nu finns i alla civiliserade länder på jorden”. I Kvarnvikens Kvarn är vi lika glada att kunna säga att vår Leffel turbin fortfarande efter mer än 130 år fyller sin uppgift som kraftkälla i Kvarnvikens kvarn med den äran.

Källor:
 Mr. Anders Dynge (Samtal Maj 2003)
 Clark County Heritage Center
 Springfield News (Maj 1862)
 Community News (Feb 1999)
 US Patent Office #34150 (Jan 1862)
 The history of Clark County Ohio (1881, Chicago: W. H. Beers & Co)
Share on Facebook0Pin on Pinterest0Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0Share on Reddit0Email this to someonePrint this page