Kvarnens historia

Kvarndammen

Bäcken som rinner genom dalgången från Kvarnsjön (Råcksta Träsk) till Kvarnviken har genom historien använts som energikraftkälla. Längs med vägen vid bäcken finns än idag en råsten (ett så kallat fem­stenarör), den enda kvarvarande gränsmarkeringen utav sex som en gång fanns, enligt en karta från 1690, runt Råcksta Gårds ägor. Det var Anders Strömner som ägde Råcksta Gård vid den här tiden. Han var kassör i den nya Riksbanken och även myntmästare. Råcksta Gård bestod av 400 tunnland och i det ingick en kilometer strand vid Mälaren, förmodligen nuvarande Kvarnviken och Jan-Pers holme.

Råcksta blev i och med Strömners övertagande ett ”energicentrum” av stor vikt. Redan på 1700-­talet stod det en väderkvarn öster om Råcksta Gård, med lämningar som syns än idag. Under 1600-talet låg det tre skvaltkvarnar i den lilla sänkan som tillhörde byalagen i Vällingby, Råcksta och Spånga. En skvaltkvarn kunde byggas av vilken händig bonde som helst. De hade i stort sett bara en rörlig del, den vertikala kvarnaxeln med det vattendrivna skovelhjulet nertill och löparen, den rörliga kvarnstenen upptill. Under sin rotation krossade löparen sädeskornen mot den fasta kvarnstenen. Den översta kvarnen tillhörde Råcksta Gård.

Vid ingången av 1700-talet blev Strömner ensam ägare till samtliga kvarnar, trots massiva protester från byalagen. Sedan drog Strömner igång vad vi idag kallar en strukturomvandling. Driften koncentrerades till en kvarn, en så kallad tullkvarn, som malde mot betalning.

Råcksta gård bytte ägare många gånger under 1700- och 1800-talen. Slutligen köptes den av Knut Ljunglöf. Han var framgångsrik fabrikör verksam i tobaksbranschen. Idag heter företaget Swedish Match, och den mest kända produkten är Ettans snus, Ljunglöfs mästerverk. En del av vinsterna investerade fabrikören i lantegendommar runt Stockholm. År 1857 köpte han Skå-Edeby, då ett av Färingsöns största lantbruk.

Aftonbladet 1872-06-10

När Knut Ljunglöf köpte Råcksta Gård 1872 för 60 000 riksdaler ingick även dalgången ner mot Kvarnviken. Han blev då också ägare till gamla Kvarnvikens kvarn. Vi har kvarnboken (”kassaboken”) för de sista åren med gamla kvarnen.

Ljunglöf anlitade byggmästare A Wallin från Rinkeby för att bygga en ny kvarn, vilket är den kvarn som finns här idag. De totala byggkostnaderna uppgick till 41 300 riksdaler (motsvarar cirka 150 miljoner kronor idag). Den nya kvarnen som Ljunglöf lät bygga stod klar och brandbesiktigades den 15 januari 1883. Direkt efter detta började den användas.

Dagens Nyheter 1883-01-29

Efter färdigställandet av Kvarnvikens kvarn fortsatte Ljunglöf att köpa gårdar i trakten. Lilla-Ängby 1878, Vällingby 1884, Vällingby-lillgård 1890, Beckomberga 1898.

Post Och Inrikes Tidningar 1884-06-11
Post Och Inrikes Tidningar 1890-12-04

Turbinen som driver kvarnen är en James Leffels, tillverkad i USA. Det speciella med den är att den fungerar även vid låga fallhöjder. I Kvarnviken är fallhöjden ca 10 meter. Vattnet till turbinen leds från dammen i ett nedgrävt cementrör, med en diameter på ca 60 cm. Detta cementrör ersatte den trätub som fanns från början och byggdes ca 1900 av Skånska Cementgjuteriet, som numera heter Skanska, det var troligen deras första jobb i Stockholm.

De vridbara ledarskivorna gör att turbinen lätt anpassas efter önskat effektuttag. Turbinhjulet har en diameter på 20 tum, alltså ca 50 cm, och turbiner har en effekt på drygt 40 hästkrafter. På nedre botten, innesluten i sin glob, kan man än idag se denna miljövänliga kraftkälla. Den gjorde stort intryck på miljöminister Kjell Larsson när han var på besök. Turbinen är unik idag. Det är den enda ännu fungerande, av sitt fabrikat, i Europa.

Men det har alltid varit för litet vattenflöde från Råcksta Träsk för att kunna driva den nuvarande kvarnen året om. Därför har det alltid funnits reservkraft i kvarnen, från början en lokomobil (ångmaskin). Sedan installerades en råoljemotor och 1943 när det kom elström hit även en elmotor. Numera finns en nyare ångmaskin, tillverkad 1922 på Djurgårdsvarvet, som dock inte kan köras på grund av en dålig ångpanna, samt en dieselmotor som nu för tiden brukar användas för att driva kvarnen när vattnet i sjön inte räcker till.

Magasinet

Spannmålsmagasinet, som stod färdigt 1887, är byggt med en trästomme som har sinuskorrugerad galvad stålplåt på utsidan, både på väggar och tak. Man kan se på de hoptryckta tvärgående reglarna över de bärande stolparna att det förr i tiden har legat väldigt mycket säd i magasinet.

Skruvtransportören mellan kvarnen och magasinet består av tre skruvar, som först transporterade säden till kvarnen för malning och sedan det färdiga mjölet tillbaka till magasinet, där det paketerades.

Kvarnen 17

Ljunglöf vände inte på slantarna när han byggde kvarnen, utan det fick kosta vad det kostade. Det bästa skulle det vara. Kraftöverföringen från turbinen till kvarnstenarna och övriga maskiner sker med remmar och vinkelkuggdrev. Kuggarna i det ena hjulet är av trä och det andra hjulet är helt av gjutjärn. Det innebar att kugghjulen är smörjningsfria och har en låg ljudnivå. Han lät bygga spannmålsmagasinet i galvaniserad plåt, som importerats från England. Just detta faktum är något som förvånar många än idag, att plåten fortfarande efter så många år är utan synbara rostangrepp. Även taken på övriga hus fick samma typ av plåt. Kvarnviken är troligen de första husen i Stockholmstrakten, kanske i hela Sverige, som fick den här typen av plåttak. Alla mekaniska delar levererades av den redan då välkända firman Bolinders på Kungsholmen. Rensmaskiner importerades från USA och siktar från Tyskland. Det var under sina resor i bland annat Tyskland och England som Knut Ljunglöf kom i kontakt med det allra senaste inom bygg- och industrivärlden. Dessa impulser tog han sedan med sig tillbaka.

 

Sågen (den låga röda träbyggnaden i förgrunden) byggdes samtidigt som kvarnen, medan torkladan för virke (den höga röda träbyggnaden som är skymd i bakgrunden) byggdes några år senare.

 

Kvarnviken bostadshus

Mjölnarbostaden som också är byggd 1882 är ett timmerhus med träpanel och tak av galvaniserad plåt. Bostadshuset var från början uppdelat i 5 lägenheter, två stycken med två rum (kök och kammare) på bottenvåningen samt tre ettor på vinden. Idag är huset uppdelat i två lägenheter.

Den siste yrkesverksamma mjölnaren, Sven Mellström, bodde i den gamla mjölnarbostaden från den 14 mars 1945 fram till sin död 2015, alltså i 70 år.

Det som är unikt med Kvarnviken är att området är oförändrat, alla hus som byggdes av Ljunglöf finns fortfarande kvar och det har inte tillkommit några nya. Husen har inte heller ändrat utseende i någon större omfattning, varken utvändigt eller invändigt. Hela Kvarnviken ser i stort sett likadant ut som det gjorde för mer än 100 år sedan.

Utdrag från föreningsskriften "Kvarnvikens kvarn och områdets historia" av Leif Kalén och Bengt O. Björklund, 2002, med ändringar och tillägg av Björn Mellström 2015-2016.